Befinner mig vid vårt ställe i Våmhus och slutar aldrig att med stor förtjusning iaktta vårt gamla, litet lutande och smått förfallna uthus. Tänk att det blir så vackert! Undrar om inte det är så med oss människor också. Det är bara vi som inte förstår oss på det.
Och så har vi den gamla självbindaren, som vi eventuellt tänker ta bort någon gång, men fram till dess får den stå och ådras ännu mer i skönhet.